Trött, och något frustrerad och modfälld kom jag tillbaks till hostelet idag. Det kändes svårt att bena ut vad vi egentligen förväntas göra på organisationen, och jag betvivlar att vi gör oss helt förstådda med vad vi vill ha ut av samarbetet. VI vill gärna komma igång, men det är lite slappt. Vi behöver ju göra våra intervjuer på ett för oss etiskt korrekt sätt, inte bara ställa lite frågor hipp som happ när vi (förhoppningsvis nån gång) träffar anhörigvårdaren till den HIV-smittade personen. Det kändes inte riktigt som det vi försökte förmedla gick fram.
Pratade av mig med min älskade David via skype. Han har ju varit i Tanz och har mer erfarenhet än mig. Han hade bra förslag på hur han hade gått tillväga, men jag är ju inte lika modig och framåt. Kunde inte hindra mina trötta frustrerade tårar att leta sig fram, och inte saknar jag David mindre av att prata med honom. Sen återberättade jag samtalet lite för Linda, och då var de envetet där igen, tårarna.
Men vad är väl en uppsats. Jag tröstar mig med att jag är älskad av Gud och människor runt omkring mig, och har möjlighet att älska tillbaka. Vi får vara i Tanzania. Det blir som det blir. Dessutom är det stilla lovsång i bakgrunden och Linda har bakat bananbröd som vi ska inta tillsammans med päron, passionsfrukt och Maryland cookies. Livet kunde definitivt vara värre. Det har vi om inte annat sett idag under ett hembesök… (känner mig plötsligt patetisk..!!)
Kramar från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar