 | ||||
| Ett av de sista fotona på magen. Den 30 januari - en dag innan BF |
Den 4:e februari
Just denna dag kände jag mig trött och frustrerad över att ingenting tycktes hända. Att jag skulle få värkar kändes långt borta. Dagen gick och kvällen kom. Vid nio på kvällen var jag på ett av mina som vanligt frekventa toalettbesök för att tömma blåsan, och upptäckte att det var lite rosa i toaletten när jag hade kissat. Vågade inte riktigt tro att det var från mig, men fenomenet återkom även vid nästa och nästa besök. Jag ringde förlossningen och försökte att inte hoppas på för mycket. Jag skulle sätta i en binda och återkomma om några timmar. Bindan förblev ganska torr, men vid 22-tiden började sammandragningarna göra lite ont för första gången. David satt vid köksbordet och jag kramade honom och han påstod att "Ja men, nu är det ju kanske på gång!" Ja, ville inte säga det högt, men kunde inte låta bli att le och hoppas där och då.
Vi gick och lade oss, men sammandragningarna gjorde mer och mer ont. Jag lät David somna och smög sedan ut och kröp ner under några filtar i soffan i allrummet. Jag förblev dock inte nerkrupen länge. Sammandragningarna blev mer och mer intensiva och jag förstod att det var verkligen värkar. Var 3:e värk var jag tvungen att springa på toaletten eftersom det tryckte på, och varannan värk var jag tvungen att andas igenom, liggandes på alla fyra på golvet. Vid midnatt kom de med ca 6 minuters mellanrum. Jag kämpade mig igenom natten och vid 05 på morgonen den 5:e februari konstaterade jag att det nog trots allt var 3 värkar på 10 minuter och dags att ringa till förlossningen igen. Jag gick in och väckte David som varit helt ovetandes om min natt och efter direktiv från barnmorskan planerade vi att komma in vid kl 07. Vi duschade och David åt. Värkarna kom allt tätare och David kände att nu börjar det bli lite bråttom här! Jag tog en värk och sen skyndade vi våra 50 m till bilen, David med famnen full med babyskydd och BB-väska.
Framme på förlossningen fick jag ta mina värkar i lugn och ro,och däremellan togs blodtryck, urinprov m.m. och sedan var det dags för CTG-kurva. När den var gjord var det dags för barnmorskan att kolla hur öppen jag var. Jag sa till David att det kan ju hända att de skickar hem oss, även om jag inte trodde att det skulle ske. Det var en blandning av förvåning, spänning och stolthet som fyllde mig när de konstaterade att jag var hela 7 cm öppen. Stolt över det hästjobb jag uppenbarligen gjort hemma! Jag fick ganska omgående flytta in till förlossningssalen.
Förlossningen
Undersköterskan och David hjälpte mig att slänga av mig mina egna kläder och ikläda mig den fantastiska blå landstingsnattskjortan och sexiga nät-trosor. De satte på lustgasen och jag stod och tog värkarna ståendes och lutade mig mot sängen. Jag visste inte riktigt hur mycket lustgasen hjälpte, men tänkte inte låta bli den för att testa. Kräktes någon gång, men stod där ett tag och David var hos mig och påminde mig att andas. Provade ge lite massage och annat vi lärt oss, men jag visste knappt om det hjälpte eller stjälpte och stönade nog mest något otydligt svar på hans smärtlindringsförsök. Här börjar mina minnen sina ochmin tidsuppfattning likaså. Jag fick lägga mig på rygg i förlossningssängen så att barnmorskan kunde se hur öppen jag var. Nästan 10 cm tror jag det var. Sen blev det svart. Jag hörde deras röster svagt i bakgrunden, men smärtan var så fruktansvärd och jag var inte närvarande i rummet. Jag hörde hur barnmorskans röst sa att vattnet gick och kände då något som brast/sprack och kände smaken av blod i munnen. jag kom ihåg att jag tänkte att "Nu skulle jag kunna dö..." Sedan försvann det svarta och jag kom tillbaks till förlossningsrummet, det blev ljust och jag såg David och barnmorskorna. Jag hade tydligen sugit i mig lustgas i 30 minuter och de fick ta den ifrån mig för att jag skulle komma tillbaka och jag var nu i krystningsskedet. I och med det började en annan smärta där jag kunde vara aktiv och fokusera på att faktiskt göra något.Värken kom och jag krystade på en 2-3gånger på varje värk. Fram åt slutet sved och brände det när huvudet stod i utgången (konstigt ^^) och barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet. Jag tänkte att det vill nog en god längtansfull moder göra, men jag kände bara att jag ville få ut barnet nu och fokusera på det, inte hålla på och känna ;) Och efter 1,5 timmars krystande kom faktiskt hela våran bäbis ut! Helt fantastisk. Och jag konstaterade att det är ju en liten flicka, även om det tog några sekunder att greppa. Upp på bröstet med den lilla vackra skapelsen. Och rödhårig! Jag kände en tydlig närvaro av kärlek och värme tillsammans med min älskade man och nyfödda dotter och njöt av stunden, samtidigt som jag våndades lite över det som var kvar. Moderkakan som skulle ut och att de var tvungna att sy mig. Vi väntade in en svagare värk som skjutsade ut moderkakan, sedan syddes jag av läkare och barnmorska. De tvättade av mig och sen fick jag rena kläder, stor blöja och en ny säng, och så fick vi ligga där lite och gosa innan de kom in med smörgåsar och mat.
Jag trodde jag skulle vara för försiktig och blyg för att skrika, men låt mig säga så här, det är inte riktigt blygheten som avgör det där ;) Jag skrek och lät, men var knappt medveten om det. Jag tror inte det lät så högt när jag skrek i lustgasmasken i alla fall :)
 |
| Värkarbete |
 |
| Valen... |
 |
| Välkommen våran lilla älskling! |
 |
| Gos och amning i ren säng i väntan på att få komma till BB |
BB
Efter lite vila, en snabb dusch och första kissen (som till min stora lättnad inte sved!) fick vi komma in till BB.
Just den dagen var det väldigt många förlossningar och därför fick jag dela rum med en annan mamma. Vi var nog båda lite besvikna att våra män inte kunde sova över, men det var inte så mycket att göra. De stannade fram till senare kvällen innan de åkte hem, och vi mörbultade "smärthandikappade" nyblivna mammor fick trösta våra barn bäst vi kunde under natten. Värt att nämnas är att man inte är direkt smidig och rörlig efter ett förlossningsmaraton. Hon kom inte ens upp ur sängen utan hjälp, vilket jag tack och lov gjorde, men med möda och besvär. Sitta gjorde på tok för ont, så stå eller ligga på sidan (eller eventuellt sitta på toa) var det som gällde. Det kändes nämligen inte som att det var skinkorna man satt på, utan en stor svullen böld i underlivet (sorry, det där fick du rakt i ansiktet nu...)
Det blev inte så mycket sömn. På morgonen kom David och tog över. Jag skulle försöka sova, men det var svårt i kombination med en nyfödd dotter som man inte vill slita blicken från, och att ligga i ett ljust dubbelrum där barn gnyr och människor sitter och pratar. David rullade ut Hanna i dagrummet för att sitta där och läsa. Det säger en del om vår gosiga tjej när min bokslukande man bara lyckades läsa en sida på de 1,5 timmar han satt där :) Vi älskar våran lilla tösabit!
Inför nästa natt hade min granne lämnat sjukhuset och David fick äntligen sova över. Ljuvligt! Hanna fick sitt första bad, som hon bara njöt av, och jag fick lite amningstips och smärtstillande. Under natten hade hon återigen svårt att komma till ro, och jag gick ut med henne i dagrummet och rotade lite i fruktfatet efter något att smaska på medan jag försökte få henne att somna. Då kom en undersköterska och erbjöd sig att passa skruttan om vi ville sova några timmar. "Ja gärna!" utbrast jag som inte sovit något särskilt sedan natten innan värkarna började. Samtidigt tänkte jag "Lycka till" men gick in och la mig, somnade och vaknade strax innan 7 när hon tyst rullade in vagnen med Hanna i.
 | |
| Den lilla vagnen/sängen man rullade omkring sina bäbisar i på BB |
 |
| Dags för bad! |
 |
| Vi kör på backslick ^^ |
 |
| Mys på rummet |
 |
| Det ska vara rättvist ;) |
 | |
| Att lyckas med amningen är ingen självklarhet |
Borta bra men hemma bäst
På tredje dagen beslöt vi oss för att åka hem. Sedan dess har vi varit på återbesök för läkarundersökning, haft hembesök av BVC-sköterskan, besök av släkt och vänner, tagit första barnvagnspromenaden, kämpat med amning, spända bröst och såriga bröstvårtor, bytt blöjor, myst och en massa annat. Kämpandet med amningen fick ett tag både mig och Hanna att brista i gråt av frustration, men nu har vi hittat en amningsställning som för det mesta fungerar utan problem.
Innan hon kom till världen kunde jag vara lite less på att David ville sitta uppe och titta på film/serier eller spela dataspel till sent på natten, och inte gå och lägga sig med mig. Men för tillfället kommer det in rätt så handy! Hanna har hittills varit som mest vaken och missnöjd mellan 23-03, vilket betyder att jag fått gå och lägga mig medan David tar hand om henne (han kommer bara in med henne när hon vill amma, och hämtar henne sen igen) och sedan sover vi alla tre fram till morgonen då jag vaknar av att hon börjar gny. Då tar jag upp henne och David får sova vidare några timmar till. Det betyder att vi hittills fått iallafall drygt 5 timmars oavbruten sömn under natten. Vi får se hur hennes dygnsrytm utvecklar sig och hur det blir när David ska tillbaka till jobbet.
 |
| Mina sovande "små" älsklingar! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar