Linnea

På tisdag efter lunch tog jag och Hanna en tur med övernattning till Söderbloms i Halmstad, för att ge David lite free time att kunna fixa och ordna i lägenheten utan störande element ;) Det var på eftermiddagen efter att vi kommit fram som jag plötsligt började kissa på mig ovanligt mycket. Visst, ett litet läckage kunde ibland förekomma vid plötsliga nysningar, men det här var "inte normalt". Jag varvade Hannas Libero-femmor med de största Tena Lady jag kunde hitta på ICA, och vid läggdags lade jag mig under täcket med mobilen och googlade vattenavgång. Vissa saker stämde överens med min upplevelse och jag bestämde mig för att ringa förlossningen i Värnamo. Över telefon bestämdes att jag skulle komma kl 14 dagen efter för undersökning.

Natten och morgonen förflöt utan störningar eller direkta läckor och jag ringde förlossningen igen då jag tyckte att det förmodligen inte var någon fara trots allt. Barnmorskan menade dock att jag skulle vara kvar i Halmstad så länge jag ville, och sen när jag kom hem ändå komma på undersökning. Det lät bra i mina öron, vilket gav mig lite mer tid i Halmstad i lugn och ro, och även tryggheten att få komma på kontroll för säkerhets skull när jag väl kom hem :)

Jag började dock läcka lite mer igen och efter lunch kände jag att jag inte riktigt hade ro att stanna längre. Jag längtade lite hem till David, Värnamo och kontrollen. Så jag stoppade Hanna i bilen och började köra. Jag hade knappt hunnit ut ur Halmstad när jag fick en sammandragning och funderade över om den inte kändes lite mer än vanligt. Det var svårt att avgöra om så var fallet eller om det var den eventuella vattenavgången som satte griller i huvudet på mig. Jag ville dock väldigt gärna komma hem, så bad en bön till Gud och tänkte att jag kan ju förhoppningsvis gasa på lite mer än vanligt om det inte är för  mycket trafik.

Jag kom hem, pratade ut om mitt missöde för David och han visade mig vad han hade fixat med i  hemmet. Efter det tyckte han att det är ju lika bra du åker och kollar upp det, så jag tog bilen till sjukhuset.

Där blev det de sedvanliga kontrollerna med CTG och sedan undersökning och ultraljud av läkare och barnmorska. Mycket riktigt, det var faktiskt vattnet som hade gått. Kändes wow, coolt och spännande! Sedan blev det hela ännu större. De ville ha kvar mig eftersom bebisen var så liten, och räknade med igångsättning följande dag, eventuellt någon dag senare, om inte det startade av sig själv innan. Jag fick eget rum och ett par goda mackor, och redan medan jag mumsade i mig dem, började jag få rejäla sammandragningar som påminde om de jag hade med Hanna kvällen då värkarna med henne satte igång. Nytt CTG efter måltiden, och barnmorskan konstaterade; det blir förlossning i natt. Du får ta och ringa in din man.

De berömda mackorna med den snirkliga
gurkan som jag pratat en del om ;)
Lyxigt fika innan maratonet.

Då hjärtljuden gick ner under sammandragningarna ville de snabbt ha in mig i förlossningssal och sätta elektrod på bebisens huvud. Öppen 3 cm. Strax därefter kom min underbara man, chockad och upprymd, med en väldigt hastigt packad BB-väska.

Ja, det var ju en trevlig
kvällssysselsättning det här!

Värkarna kom ganska snart igång ordentligt och jag ömsom låg ner i sängen, ömsom satt på bollen eller stod upp. Öppnades ytterligare 2 cm på 2 timmar. Denna gången jämfört med Hanna, var jag mycket mer medveten om David. Varje strykning över ryggen, varje kram, varje komplimang om hur jag duktig jag var, betydde jättemycket. (Värkarna är ju bara för bedrövliga när de drar igång som värst, fy sjuttsingen!) De (värkarna) blev mer och mer intensiva, och plötsligt från ingenstans kom en krystvärk!
"Kryst! Jag krystar! Jag krystar!" brölade jag i lustgasmasken utan respons. Slet bort masken från munnen och gjorde ett nytt försök:
"Jag krystar!" Då blev det fart.
"Va!? Upp i sängen, upp i sängen!" uppmanade David på väg ut i korridoren för att ropa in barnmorskan. Tack och lov hade de en lugn kväll och var precis utanför. Jag vet inte vad David ropade, men in kom de, och i samband med det tror jag att jag även var på väg upp i sängen, fast lite med känslan att jag tappat förmågan till att agera på egen hand.
"Får jag krysta?! Får jag krysta?" frågade jag stressat precis när jag lagt mig tillrätta. Barnmorskan, med en handske på, hann inte svara innan jag fick en krystvärk, det sa schlurrrp och bebisen låg på mage framför mig på britsen. Och skrek sitt första ynkliga lilla fridsgivande skrik. Krystvärkarna gjorde inte ens ont, de var snarare... ljuvliga. Vår andra lilla dotter fick jag upp på bröstet.

Sängen som jag inte använde så mycket som det ser ut som ;)
Och hur fina är inte stunderna mellan värkarna?

Äntligen äntligen äntligen!!!!

David och jag tittade frågande och menande på varandra i samförstånd när personalen frågade om vi hade något namn bestämt.

Ja, vi var med enkelhet överens. Våran andra dotter, Linnea.

Lite moderkaka, "sömnad" och vila senare, blev det dags för vägning, mätning och smörgåsar.

Linnea
4:e augusti kl 00:19
2555 gram
48 cm
31 cm i huvudomfång

Framåt 03-04 på morgonen fick vi flytta in till BB. Sov 3 sköna timmar innan det blev dags att stiga upp. Linnea låg lite lågt i både temp och blodsocker så det var hyfsat täta kontroller, mycket mamma- och pappavärme och tillmatning var 3:e timme de första dygnen. David var hemma och slet i lägenheten för att få den i ordning till våran hemkomst, men kom på besök lite nu och då.

…tillsammans med denna sköna böna!

Pappa-mys

Och efter en fin men tillräckligt lång tid på BB kom pappa för att hämta hem oss till ett skinande rent iordningfixat hem!

Hasta la vista BB!