The turn-around

Igår kväll gjorde jag det som de brukar säga att man inte ska göra. Jag googlade på andras berättelser. (Hur kan man låta bli, man är ju så himla nyfiken och spänd!) Då fick jag läsa om allt från hur läskigt det var med hjärtklappningen (biverkning från Bricanylen som man får för att livmodern ska slappna av), hur jobbigt det var med andningen, hur ont det gjorde och hur tårarna sprutade. På min informationslapp stod det däremot att det kunde kännas obehagligt men inte skulle göra ont. Min inställning landade i att det kanske skulle bli lite värre än på informationslappen, men att de som skrivit bloggarna var lite känsliga och överdrivna (så kan man såklart inte tänka, tillrättavisar mig mitt vårdvetenskapliga jag, varje upplevelse är ju subjektiv, alltså personlig och sann ^^ )

Så lite sena, vår vana trogen, kom vi fram till sjukhuset. Väl på förlossningen blev vi invisade till en enkelsal där jag fick lägga mig på en säng, de tog blodtrycket, satte nål, tryckte lite på magen och kopplade på CTG som registrerar bebisens hjärtljud - och mina sammandragningar. Jag fick även trycka på en knapp när jag kände att bebisen rörde på sig. Jag brukar ju inte ligga stilla och känna efter, så jag var förvånad över hur mycket sammandragningar jag hade, de kom minst var 5:e minut. Magen blev hård och det drog i ländryggen, och jag fick beviset på CTG-kurvan. Bebisens hjärtslag låg runt 125. En kille, tänkte jag ^^ (Så varken Hjördis eller Gunilla blir särskilt passande då, sorry ;)

Efter en halvtimmes CTG-registrering kom barnmorskan in och det blev dags att byta rum. Vi kom till vad jag gissar var en förlossningssal (?) Där fick jag lägga mig ner på nytt. Läkarna gjorde ultraljud och kände på magen, och så fick jag Bricanylen. Visst slog hjärtat lite snabbare, men jag var mest orolig att det inte hade tillräcklig effekt för jag tyckte magen fortfarande kändes lite spänd. Den första läkaren tryckte på för att försöka få runt skrutten, utan att lyckas. Det var verkligen inte skönt, men jag skulle inte säga att det gjorde ont. Möjligtvis lite när läkarens naglar rev lite mot min hud. Det var ju inte direkt någon smekning ^^ Sedan tog överläkaren vid och tryckte på rejält. Försökte få ett grepp om bebisen och snurra runt den (alltså allt detta från utsidan om någon skulle undra!) Jag måste slappna av, minns jag att jag tänkte. Så jag blundade och fokuserade på att andas djupt samtidigt som jag registrerade vad som hände både utanpå och inuti min mage. Tårar trängde upp i ögonen, men inte av smärta. David satt och strök mig över pannan och kliade mig i hårbotten, vilket jag både märkte och inte märkte på samma gång. Lite skumt, som att jag visste det i bakhuvudet, att han var där och nära liksom. Det verkade inte som vändningen skulle lyckas (som jag uppfattade situationen), men rätt som det var så var bebisen runt. De skyndade sig att hitta och kontrollera bebisens hjärtljud och frågade hur jag mådde. Kände mig plötsligt väldigt skakig i några minuter, men mådde annars prima. Sen fick jag ligga där med CTG-övervakning i en timme. Då låg bebisens hjärtfrekvens över 140, så kanske får ta tillbaka det där med namnen ;) David satt på en stol och hade högläsning ur en bok om Denis Mukwege som vi läser tillsammans. Timmen var lite seg och jag längtade efter min frukost.

Jag fick beröm flera gånger för att jag var så "duktig" och "oberörd", för det brukar inte vara så verkar det som. Men jag tyckte inte det var så farligt. Vilket gav både mig och David hopp om att vi nog skulle kunna klara oss igenom en förlossning också :) Nu hoppas vi bara att bebisen inte snurrar tillbaka!
För att fira ska jag nu börja knåpa på ett babynest. Och så hoppas vi att bebisen kommer förr, snarare än senare! Välkommen vår lilla skrutt!